Konstigt att man inte kan sova.
När man bara drömmer mardrömmar. I natt var de den som känts värst hittills.
Jag hade somna inne i vardagsrummet framför tvn när jag vaknar till av att ytter dörren öppnas. Helt fförlammad ligger jag kvar inne i vardagsrummet även fast jag vill resa mig upp och se vem eller vad som kommit in i mitt hem. Efter en enorm kraft ansträngning lyckas jag resa på mig men kroppen vill bara tillbaka ner mot marken så jag får ta i allt vad jag har för att inte ramla omkull enddå vinglar jag fram och tillbaka och måste ta stöd av väggarna för att inte ramla ihop. Mina ögonlock känns lika tunga som resten av kroppen så får även kämpa för att hålla dem öppna. Så med halv öppna ögon ser jag världen suddigt lite som en skugga av sig själv.
När jag äntligen kommer fram till dörren, står den helt öppen och där står en skugga av en man, en mörk gestalt.
Den höjer något som liknar någon form av såg, ser hur gnistor slår ut från den medans den glider över dörren och sedan emot mig. Orkar inte längre hålla upp kroppen så faller ihop i en hög på golvet, inte heller ögonen orkar jag hålla uppe så de mörknar för mig. så där ligger jag utan att se något och utan att kunna röra mig. Då helt plötsligt en outhärdlig smärta något som jag aldrig känt förut starkare, smärtsammare än allt annat jg kna tänka mig, jag försöker skricka men de är enddast tystnad som möter mig.
Från de vaknar jag upp liggandes, snyftandes i fosterställning. ja hör något och kollar upp, där står en liten flicka precis bredvid mig. Hon höjer upp och visar mig sina underarmar som blöder ymnigt och droppar ner ljusrött blod på golvet framför mig. Chockad och rädd kollar jag upp mot hennes ansikte igen och ser att hon står där och ler. Leendet övergår snart i ett skratt, inget vanligt glatt skratt utan ett behagligt skrämmande lätte som ekar mellan väggarna i mitt rum. Sedan höjer hon sin fot och ger mig en hård spark rakt i ansiktet.
Där vaknar jag upp denna gången på riktigt med ett skricka och halvspringandes från liggande ställning, oturigt nog så råkade de vara en vägg där. Så nu sitter jag och dricker kaffe med pappers bitar i näsan för att stoppa blodflödet och jag tänker inte somna igen.
Jag hade somna inne i vardagsrummet framför tvn när jag vaknar till av att ytter dörren öppnas. Helt fförlammad ligger jag kvar inne i vardagsrummet även fast jag vill resa mig upp och se vem eller vad som kommit in i mitt hem. Efter en enorm kraft ansträngning lyckas jag resa på mig men kroppen vill bara tillbaka ner mot marken så jag får ta i allt vad jag har för att inte ramla omkull enddå vinglar jag fram och tillbaka och måste ta stöd av väggarna för att inte ramla ihop. Mina ögonlock känns lika tunga som resten av kroppen så får även kämpa för att hålla dem öppna. Så med halv öppna ögon ser jag världen suddigt lite som en skugga av sig själv.
När jag äntligen kommer fram till dörren, står den helt öppen och där står en skugga av en man, en mörk gestalt.
Den höjer något som liknar någon form av såg, ser hur gnistor slår ut från den medans den glider över dörren och sedan emot mig. Orkar inte längre hålla upp kroppen så faller ihop i en hög på golvet, inte heller ögonen orkar jag hålla uppe så de mörknar för mig. så där ligger jag utan att se något och utan att kunna röra mig. Då helt plötsligt en outhärdlig smärta något som jag aldrig känt förut starkare, smärtsammare än allt annat jg kna tänka mig, jag försöker skricka men de är enddast tystnad som möter mig.
Från de vaknar jag upp liggandes, snyftandes i fosterställning. ja hör något och kollar upp, där står en liten flicka precis bredvid mig. Hon höjer upp och visar mig sina underarmar som blöder ymnigt och droppar ner ljusrött blod på golvet framför mig. Chockad och rädd kollar jag upp mot hennes ansikte igen och ser att hon står där och ler. Leendet övergår snart i ett skratt, inget vanligt glatt skratt utan ett behagligt skrämmande lätte som ekar mellan väggarna i mitt rum. Sedan höjer hon sin fot och ger mig en hård spark rakt i ansiktet.
Där vaknar jag upp denna gången på riktigt med ett skricka och halvspringandes från liggande ställning, oturigt nog så råkade de vara en vägg där. Så nu sitter jag och dricker kaffe med pappers bitar i näsan för att stoppa blodflödet och jag tänker inte somna igen.
Kommentarer
Trackback
